Livet kan ta slut på 4 sekunder..
Att det första man vaknar upp till är min mammas skrik, ett skrik som gav mig kalla kårar.
Känslan att man är rädd över att öppna dörren för att se något man inte är beredd att se.
När mina ögon får syn på vad som utlöste mammas skrik var det som att få 1000 knivar i hjärtat.
Min älskade lillebror ligger & skakar som han får miljontals elstötar igenom hela kroppen.. ansiktet är täckt av blod.
Han höll på att dö inför mina ögon, han höll på att dö i sin egen mammas famn.
Nu är det 15,5 h sen ambulansen kom & hämtade honom.. känns som han varit bort en evighet ifrån mig. Kan inte gå förbi platsen där han låg på utan att må så sjukt illa.. är det mitt samvete tro? Med tanke på hur illa jag behandlat min bror under hela våran uppväxt..
Men jag är en sådan som tror att allt händer utav en mening.. att saker & ting händer för man ska inse.
Tråkigt nog måste det oftast alltid hända något hemskt för att människor ska få upp ögonen, & jag är en utav dom.
Vi tycker alltid att våra syskon är en pain in the ass & vi säger alltid att vi hatar dom ( sa det jämt till min lillebror ).
Men efter denna händelsen kommer jag ta vara på varenda minut..varenda sekund med min bror. Han kunde ha gått in i ljuset men någon högt där uppe kände att det var inte hans tur idag. Så tänk på det, man vet aldrig när det kan va försent!
Det här var mitt wake up call som fick mig att inse att syskon är det finaste du kan ha
ta hand om varann i alla lägen.
Ni är av samma kött & blod.
